Aceras kom till oss som omplacering när han var 18 månader gammal, en mager och skranglig unghund som inte fått den aktivering han behövde i sitt gamla hem så han hade inte ätit som han skulle.

En Gordonsetter är ju en väldigt krävande ras och får de inte det de vill ha så mår de inte bra. Men vi fick ordning på Ackes mage och han började äta och må allt bättre vartefter tiden gick.

Vi började på lydnadskurs våren 1991 och efter den gick vi en fortsättning och även en apellkurs. Han var otroligt lättlärd och hade en aldrig sinande arbetslust. Han var med mig i stallet och sprang med hästarna när vi inte tränade. Han kunde springa hur långt som helst och blev aldrig trött.

När vi sedan började tävla så gick allt i en rasande fart, och han gick raka vägen upp i elit lydnaden och i oktober 1993 fick vi vårt lydnadschampionat och jag var överlycklig.

Vi hade även då tagit oss upp i elit i både spår och sök, för att sedermera även få certpoäng i båda diciplinerna.

Sen kom bakslaget, Acke fick ont i ryggen och kunde endast tävla sporadiskt i fortsättningen. Han fick L7S1 som är väldigt vanligt på Schäfer, och som är skador som sitter i bakre delen av ryggen alldeles framför första svanskotan.

Men vi kom i kontakt med en bra massör i Smedjebacken som hjälpte oss med laserbehandling och massage så Acke kunde vara med och leva ett drägligt liv som pensionär.

Acke var allra lyckligast när han fick springa och det gjorde han hela livet, men till slut så höll inte hans rygg så vi fick ta det fruktansvärda beslutet att ta bort honom men då var han ändå 11,5 år så han fick många bra år trots att han blev skadad tidigt. Han var vår första egna hund tillsammans och han kommer alltid att ha en alldeles speciell plats i våra hjärtan !

Stamtavla